En suecia soñando

Jag hann aldrig skriva mitt avslutningsinlägg i Costa Rica. Sista helgen stack vi iväg på en oplanerad tripp till Puerto Viejo a.k.a. det karibiska paradiset. Punta Uva får en att böja sig och tacka för livet. Det är sådär så att inte en enda bild kan fånga ens hälften av dess skönhet.

I alla fall, nu är jag tillbaka till Sverige och vill avsluta denna blogg med shout outs till alla. Först och främst tack till min föräldrar som gav mig chansen, jag är er evigt tacksam. Tack till de vänner som trodde på mig och fortfarande gör det. Tack till familjen Sandoval för er gästfrihet. Tack till Karolina för att du gav mig den syster jag aldrig haft. Tack till Andrés för all glass. Tack Hancock för att du visade mig en annan sida av livet. Tack till alla övriga som gjorde min tid oförglömlig. Jag vill aldrig förlora er.

Denna blogg har varit ett försök att dokumentera allting och jag har gjort så bra jag kunnat, men samtidigt vet jag att det inte är någonting. Inga bilder och inga texter kan beskriva det jag upplevt.

I Costa Rica under året har jag sett både det finaste och det värsta jag sett i hela mitt liv. Det finaste den otroliga naturen och den otrolig kärlek folk visar till familj och vänner. Det värsta de hundratals crackmissbrukarna på Chepe's gator och den stora fattigdom som tär på hundratusentals människor runt om i landet.

Det är stor omställning att komma tillbaka till Sverige. Jag bryter på spanska, trafiken går i slow motion, det är jätterent överallt, jag håller på att frysa ihjäl, allt är high tech och... halva mitt liv är på andra sidan jorden.

(Detta blir mitt sista inlägg, tack till er som följt mig)

Me van a hacer una falta increíble gentz

3 Juni 2009... mitt ar har borjar ta slut. Den 12 juni gar flyget fran San José. Den 14 juni landar jag i Stockholm. Som jag sa forut nar jag gjorde listan over saker jag saknade fran Sverige, sa kommer listan over saker jag kommer sakna harifran vara mycket langre:

Forst och framst; "familj" och vanner, alla underbara manniskor jag lart kanna. Kan inte saga mer an att jag kommer att kanna en obeskrivlig saknad.

Sedan: solen, alla arenas-butikerna som providat mig med freshness hela aret, los caribeños (stekta/friterade bananer), att kunna aka pa weekend-trips till nagra av varldens finaste strander, den billiga olen, prata spanska, varmen, Tropical Piña, los puestos i skolan, konserterna med de manga reggaeartisterna som kommer mellan jamna mellanrum (for har finns det publik), gallo pinto min alsklingsfrukost, lugnet i Guanacaste, jordbavningar, den skona atmosfaren pa utestallen, det goda kaffet, hunden, surfkulturen, folkets oppenhet, komma hem kl. 04 och fortsatta skratta hela natten med K, de skona nationella artisterna, ata glass aret om, ghettogymmet dar det alltid dunkar ut old school hiphop, alla tropiska frukter, billiga taxis, vakterna i el barrio...

... jag kan go on and on, tro mig.